Syrran har ett uttryck för en rejäl fylla – pruttfull.

Och pruttfull var vad jag var i lördags. Jimmy sa att jag hade dansat och sprungit omkring som en galning här hemma innan vi gick ner till krogen. Inte ett minne av det. Nåja. Jimmy var väl inte heller helt nykter.

Kommer ihåg att vi satt och kollade på mitt kära Ipswich göra en dålig match mot Crystal Palace (1-1). Sedan är det tomt fram till vi kommer ner till Padee´s där det första jag gör är att köpa sambucca. Jo, för dem behövde man ju.

Träffade på lite roliga människor, Pit, en gammal granne, en syster till en klasskompis, Lotta, Daniel, med flera. Lotta tyckte att vi hade varit väldigt lugna och det är ju bra att man inte gör bort sig allt för mycket även om man är riktigt full :-)

Av någon anledning hamnade jag i Veddige på ”efterfest” eller vad man nu ska kalla det och vi var väl i Veddige runt 5.

Mådde inte alltför gott i söndags. Nej, så här onyktert ska det inte bli på länge.

Åtminstone inte förrän till helgen ;)

Har haft en helt underbar vecka i Marmaris och Turkiet. Allt har varit över förväntan. Vädret, naturen, festandet, ja till och med turkarna.

Jag brukar alltid tycka att det är lite skönt att komma hem, men inte den här gången. Kändes bara väldigt tomt när jag klev in i lägenheten i torsdags kväll.

Det var ett väldigt bekymmersfritt liv där nere, sola, bada, äta och festa. Badade minst 15 gånger om dagen, orkade inte ligga och pressa i solen allt för länge mellan doppen. Var 35 grader i solen och drygt 25 i vattnet, så det räckte till. Inte konstigt att det blev en chock för kroppen när man kom hem och det var knappt nio grader när man klev ur planet. Härliga svenska höst…

Fick en bra start på min hemkomst också. Brev från arbetsförmedlingen. Ska dit på möte på torsdag, ska bli ”roligt” att se vad de har för planer. Har ingen bra magkänsla i alla fall. Ska ju på möte på tidningen på fredag och hoppas verkligen att jag får så mycket jobb som möjligt framöver. Så att man kan undvika eventuella arbetsmarknadsåtgärder så mycket det går.

Och så hade jag även fått brev från Vattenfall. Jag bytte från Varberg energi till Vattenfall för drygt ett år sedan, men sedan dess har Varberg energi fortsatt att dra summor från mitt konto. Visserligen väldigt små summor, men jag har ändå trott att bytet kanske aldrig gick igenom eller att det fortfarande är Varberg energi som stått för faktureringen, eftersom det är de som förfogar över elnätet. Men i brevet från Vattenfall stod det att de har ”missat” att fakturera mig hela den här perioden och i nästa vecka kommer jag att få en räkning för hela året. Jag är glad om summan hamnar under 3000 kronor.

Byt aldrig till Vattenfall! Visst, det är upp till en själv att kolla att man betalar för det man utnyttjar, men hur kan man över huvud taget brista så mycket i rutiner att man glömmer att fakturera sina kunder närmare ett och ett halvt år?

Välkommen hem!

Bilder från semestern finns för övrigt här:

http://www.new.facebook.com/wall.php?id=645101595&banter_id=516667914#/album.php?aid=58819&id=516667914&ref=mf

Jag är ju inte religiös för fem öre. Men ibland så kan man ändå undra lite med tanke på hur mycket är fiffigt uträknat här på jorden. Exempelvis djur som på beställning kan kamouflera sig för att undvika fiender. Eller att en människa kan få extra krafter i nödsituationer. Eller att sossarna i regel återtar makten när "di blåa" håller på att rasera välfärden. Ok, nu kom jag ifrån ämnet.
Men i alla fall, ibland kan man undra om det inte sitter en gubbe med skägg där uppe som har planerat allt.
Men en sak får jag helt enkelt inte ihop. Varför har han gjort allt som är otroligt gott att äta så onyttigt?
Visst, det KAN vara gott med morötter, jordgubbar, gurka, rödlök och sallad.
Men jämför det med en mör, saftig köttbit med hemslagen bearnaisesås. Eller jämför naturliga cashewnötter (som är ett någorlunda bra snacks) med en skål med chips. Nä, det går helt enkelt inte. De som säger något annat har fel på smaklökarna.
Därför måste man ställa frågan, om han nu mot förmodan finns där uppe, hur tänkte Du nu?

Det är väl inte svårt att få jobb i dagens läge? Det finns väl massor av lediga jobb att söka?” Orden borde rinna av en, men på något sätt sårar de när man vet hur långt från verkligheten de är. Ja, visst finns det lediga jobb. 582 i Halland, varav 115 i Varberg. Men lätt att få dem? Tyvärr inte.

”Enklare” tjänster som annonseras ut på platsbanken har ofta upp emot 500 sökande. För att bli diskare på en av stans större restauranger efterfrågar man i platsannonsen fem års erfarenhet. Inte för att få jobb som advokat. Inte som läkare. Som diskare!
Många av de arbetsgivare som söker arbetskraft förtjänar en känga. Det är faktiskt ganska sällan som ens ansökan belönas med ett svar. Jag menar, hur svårt är det att skicka iväg ett litet mejl med raderna ”Många har sökt tjänsten. Tyvärr är du inte en av dem som vi går vidare med i rekryteringsprocessen. Stick och brinn!”. Det skulle räcka som svar. Då vet man i alla fall.
Jag sökte tjänsten som säljare i en smörgåsbutik för ett tag sedan. Ägaren ville helst ha kvinnliga sökande, vilket i sig inte är något att säga om.
Men vid mitt personliga besök såg han sig av någon anledning skyldig att förklara orsaken till detta och sa då att ”kvinnor har lite mer känsla för ordning och reda!”.
Ursäkta?
Det hade blivit ett himla liv om en kvinna hade sökt en tjänst som bilmekaniker och fått beskedet att ”män har lite mer känsla för avslitna fläktremmar och dåliga bromsar”.
På intervju hos en annan arbetsgivare så var det första de sa att ”Vi ville bara ha ett ansikte”. Tack, ja då lämnar jag det här så länge, men jag vill gärna ha tillbaka det lite senare om det är möjligt.
Nu måste man som långtidsarbetslös även ha en viss mån av självkritik. Allt är inte arbetsgivarnas, samhällets eller oturens fel. Jag har bara jobbat med en enda sak och har ingen högskoleutbildning, är lite blyg och kanske har svårt att armbåga mig fram.
Ibland känns det hopplöst, men jag tänker inte ge mig innan jag har ett jobb!
Men jag förstår de som tappar lusten, de som inte orkar. Jag får i alla fall komma på intervju då och då, har extrajobb emellanåt och känner att hoppet finns. Och kan glädja mig åt att jag har ett svenskklingande namn och slipper bli diskriminerad.
Fast å andra sidan... Hur hippt är egentligen Conny?

Det var i torsdags morse. Jag var på ganska glatt humör efter att ha laddat ned en skärmsläckare som ser ut som ett ”riktigt” akvarium. Efter detta beslutade jag mig för att ta en promenad, köpa en tidning och lite frukost. Jag var av någon anledning sugen på pannkakor.

Efter några kvarter fick jag syn på en ekorre. Ekorrar är söta varelser, även om de egentligen bara är en råtta med hårig svans. De verkar vara väldigt försiktiga och tveksamma varelser, precis som ett annat däggdjur jag känner till. De springer väldigt fort i några meter, stannar och ofta springer de tillbaka till samma ställe som de kom ifrån.
Kanske gör de så för att förvirra eventuella rovdjur. Ibland så fungerar denna ekorrstrategi och ibland inte. Just denna förmiddag, när jag tittade på ekorren som skulle springa över vägen, så kom en stadsjeep dundrande.
Jag tänkte för mig själv att ekorren kommer att göra som de oftast gör, stanna, tveka och springa tillbaka till det ställe den kom ifrån. Jag kan aldrig påminna mig om att jag en enda gång har sett en ekorre springa över vägen på första försöket med en fara i närheten. Men just denna dag och just den här ekorren verkade inte vara medveten om det.
Ty just den här ekorren sprang rakt in i hjulet på stadsjeepen. Ja, den här ekorren såg väldigt död ut. Jag kom att tänka på det gamla uttrycket ”platt som en pannkaka”. Lite skärrad så fortsatte jag promenera, köpte min tidning men beslutade mig för att hoppa över frukost. Pannkakor kändes plötsligt inte så lockande.
Jag tyckte synd om ekorren. Eller inte riktigt synd. Jag menar, lite fick den skylla sig själv som inte körde den vanliga ekorrtaktiken. Men hur som helst fortsatte jag att tänka på den. Varför tvekade den inte och backade som de flesta andra ekorrar? Hade den varit lite mer försiktig så kanske den hade varit i livet idag. Varför? Varför? Varför?
Sedan slog det mig. Att kanske, bara kanske, var det ingen olycka. Kanske var det ett självmord? Det är inte helt otänkbart. Valar strandar ofta sig själva, liksom många andra havsdjur. Forskare vet inte varför de gör så. Kanske kan även djur tröttna på livet?
Det är förmodligen inte lätt att vara ekorre. Att ständigt leta efter mat, bo i ett halvruttet träd och aldrig få lön för allt slit. Ekorren kanske hade problem med att skaffa vänner? Eller han kanske hade en elak fru Ekorre där hemma och kunde inte leva med henne längre? Det kanske var lättare att bara göra slut på lidandet?
Enligt en undersökning jag läste för ett tag sedan så är nästan hälften av alla singelolyckor i trafiken i själva verket självmord.
Men hur som helst, när jag vandrade hemåt igen och gick förbi platsen där olyckan/självmordet hade inträffat så var ekorren borta. Det hade gått max 15 minuter sedan händelsen och jag kan inte tänka mig att någon parkarbetare kan ha hunnit plocka bort ekorren så fort (det vore rekord). Jag kan i och för sig inte heller tänka mig att ekorren överlevt mötet med stadsjeepen.
Så var det en olycka? Eller ett ekorrsjälvmord? Lever den fortfarande? Det är ett mysterium. Allt jag vet är att jag kommer hålla ett öga efter en platt ekorre i stan och det andra på min nya akvarieskärmsläckare.